Av Ronny Svensson 2011-12, för Dalabygden

Bostadsbyggandet på landsbygden har gått i stå sedan många år tillbaka. I exempelvis Dalarna har merparten av kommunerna inte tillräckligt med bostäder – främst hyresbostäder. Boverkets senaste statistik visar av oförklarlig anledning inte den korrekta bilden utan anger för låga siffror för flera kommuner som Leksand och Smedjebacken. Där är det verkligen inte balans på bostadsmarknaden. Om siffrorna för varje enskild kommun inte stämmer kan det få stor betydelse för regeringens och Riksdagens beslut om exempelvis finansieringsriktlinjer, klimatpolitik, konkurrens- samt näringspolitik.

 

Jag nämner detta extra tydligt eftersom bostadsminister Stefan Attefall i en artikel i DN för några dagar sedan (27.11) ägnade sig åt relativt marginella, men inte därför oväsentliga, frågor när han försökte visa vad som hindrar ett ökat byggande. Bostadsbyggandet i Sverige tillhör nämligen det allra lägsta i Norden och stora delar av EU sett i förhållande till behov och befolkningsstorlek. Attefall riktade i huvudsak kritiken för det låga byggandet mot kommunerna utan att se sin egen och statens helt avgörande roll.

 

Stefan Attefall lyfter fram kommunernas brist på planer, marktilldelning, planeringsprocess, förhandlingsstrategi, lokala byggregler etc. Av dessa skäl menar ministern att det hindrar byggföretagen från att bygga fler bostäder. Inte ett ögonblick ägnar han åt staten roll och enligt min mening de mest centrala frågeställningarna för att få fram ett hållbart och ansvarsfullt bostadsbyggande där idag främst ungdomar, stora barnfamiljer och äldre personer får betala priset för ett otillräckligt, alltför lite innovativt samt ett alltför kostsamt byggande.

 

Det jag saknar i hans framställning är främst en analys av:

• Svårigheterna att få krediter och dessutom på rimliga ekonomiska villkor för att bygga nya bostäder på bl.a. landsbygden
• Affärsbankernas och bostadsfinansieringsföretagens roll för kreditgivningen
• De alltför höga materielkostnaderna från en oligopolpräglad leverantörsmarknad
• Tre stora byggkoncerners dominans av byggmarknaden i hela landet, vilket hindrar en sund konkurrens
• Statens lagstiftning på olika områden som fortfarande fördyrar byggandet
• Den regionala situationen där stimulanserna av och den ensidiga fokuseringen mot storstädernas tillväxt skapar problem i alla delar av landet.

 

Bostadsministerns svar på dagens svåra bostadssituation är i stort sett utöver bannbullorna mot kommunerna, vars verklighet nästan helt avgörs av regeringens politik, att tillsätta en rad nya utredningar för att få fram ett ökat byggande. Detta känns mer som en förhalning av ett växande problem än början på en handlingskraftig bostadspolitik. I ett läge där landsbygdens möjligheter att bryta de negativa kurvorna med hjälp av stora investeringar i gruv-, turism-, livsmedels-, energi- och trähusnäringarna är sensationellt goda orkar Attefall inte att bryta byggandets kräftgång. Varför har regeringen då inrättat en särskild bostadsminister?