Just another WordPress site
Header

Storregioner – räddning för landsbygden?

Av Ronny Svensson 2011-10, för Dalabygden

Det finns flera besynnerliga inslag i den debatt som i stort drivs av några få politiker i partiernas etablissemang och en och annan medborgare kring frågan om behovet eller nyttan av s.k. storregioner. Ivrarna för dessa jättelän menar att man genom att slå ihop ett län som Dalarna med ett antal övriga länsgrannar mer eller mindre automatiskt – någon saklig förklaring har vi aldrig fått – får bättre levnadsvillkor för befolkningen i vårt län.

 

Det kom en statlig utredning för några år sedan – den s.k. Ansvarsutredningen – som var full av rena myter, obestyrkta påståenden samt glättiga löften inför framtiden. Dagens län var enligt författarna omoderna och storlän som Västra Götaland önskemodellen. De många myterna handlade bl.a. om att dagens län var för små för att bära morgondagens utmaningar och att om man har ett stort universitet inom en storregion får man bättre utvecklingskraft. Bland de mer uppseendeväckande påståendena i utredningen var att det krävs minst en halv miljon människor – gärna upp emot två – för att välfärden skall kunna garanteras.

 

Ett annat påstående handlade om att färre och större län garanterar att staten överför nya resurser till landets olika delar. Den enda erfarenhet vi har av statlig politik de senaste 20 åren är ju att staten decentraliserar kostnader och drar in intäkter. Se t.ex. kraven på att kommunerna i ökad grad skall finansiera den statliga infrastrukturen och utvecklingen inom den snabbt krympande statliga servicen på landsbygden. Bland de fagra löftena fanns förhoppningar om en bättre sjukvård och att bekämpandet av arbetslösheten skulle bli mycket effektivare.

 

Jag tror att det nu är viktigt att vi ordentligt synar de ytterst grumliga och mindre trovärdiga argumenten bakom påståendet att stora regioner kan bli en välsignelse för landet och regioner som Dalarna. Om vi studerar vad som hänt i Västra Götaland finner vi att tio kommuner på landsbygden inte har någon företrädare i det högsta politiska beslutsorganet – regionfull-mäktige. Nästan samtliga landsbygdskommuner har tappat invånare sedan regionen började arbeta 1999. Dalslands fem små kommuner har tappat hela 7,5 av sin befolkning. Den statliga servicen har minskat lika mycket som i Dalarna trots ”storlänsgarantin” och arbetslösheten är inte mindre än i Dalarnas kommuner.

 

Kravet på storregioner är inte något folkligt krav. Det kommer ursprungligen från den centrala statliga byråkratin som gärna vill styra landet utan så många som 290 ”kravställande” och ”besvärliga” kommuner samt 21 län. De utgår från att endast storstäderna kommer att växa kraftigt och att övriga Sverige är helt beroende av att dessa tre, eller fyra med Norrköping/Linköping, regioner fungerar utan problem och resursbrist. Det finns naturligtvis alternativ till en sådan utveckling där även landsbygden får de chanser den har rätt till. Till frågan om Dalarna klarar sig utan att uppgå i en toppstyrd storregion återkommer jag inom kort.

3 632 Responses